Kollektivpendlare

Det finns ett par tingest som jag avskyr mer än andra. Det underliga med mina artiklar är att dessa till 95 procent består av fakta och reflektioner jag inte gillar. Men det är väl enklare att skriva om.
Det började direkt efter julhelgerna. Då jag från denna tid sitter på vårt Malmökontor istället för Helsingborg, har jag blivit en ”Kollektivpendlare”. Jag har under dessa få veckor konstaterat att personer som pendlar med tåg mellan två städer – är ett folkslag och dessa kallar jag från och med nu ”Kollektivpendlare”. Tro nu inte att detta är angenäm titel – dessvärre är det raka motsatsen.
I tre veckor har jag nu varit Kollektivpendlare och jag fullkomligt hatar det! Jag verkligen avskyr det. Varför?
Nummer ett
Mellan Helsingborg och Malmö är det ca 65 km – om jag skulle köra detta, med en tämligen modern bil, skulle bränslekostnaderna bli ca 50 kr enkel sväng. Notera då att jag sitter i bilen själv – hade vi varit två personer i bilen hade följaktligen kostnaden blivit ca 25 kr/pers.
Hur i helvete kan Statens Järnvägar ta 87 kr för en enkel biljett. Det uppmuntrar inte till miljötänk.
Nummer två
Med hänsyn till ovan konstaterande är ju det absolut minsta man kan begära en sittplats – men ack nej. Jag har tur och hoppar på tåget tidigt på slingan – de stackars eländiga människorna som hoppar på stationen efter måste tyvärr stå. Då kan man ju fråga sig om SJ har tagit fram någon form av ståplatsbiljett – till ett reducerat pris. Absolut inte!
Nummer tre
Om jag hade transporterat mig till Malmö i bil, hade jag haft valmöjligheten att välja vilken musik alt. program jag önskat lyssna på. Nu är jag tvingad och lyssna på elektronisk musik som fullkomligt vrålar ut ur Connys mp3-spelare från Claes Ohlson.

Jag kan fortsätta och rada upp massor av anledningar till varför jag tycker kolossalt illa om kollektivpendling – men jag tror min poäng har gått fram.
PS: Vecka sju byter jag titel till ”Privatåkare” – jävlar vad fint det ska bli!