Kollektivpendlare

Det finns ett par tingest som jag avskyr mer än andra. Det underliga med mina artiklar är att dessa till 95 procent består av fakta och reflektioner jag inte gillar. Men det är väl enklare att skriva om.
Det började direkt efter julhelgerna. Då jag från denna tid sitter på vårt Malmökontor istället för Helsingborg, har jag blivit en ”Kollektivpendlare”. Jag har under dessa få veckor konstaterat att personer som pendlar med tåg mellan två städer – är ett folkslag och dessa kallar jag från och med nu ”Kollektivpendlare”. Tro nu inte att detta är angenäm titel – dessvärre är det raka motsatsen.
I tre veckor har jag nu varit Kollektivpendlare och jag fullkomligt hatar det! Jag verkligen avskyr det. Varför?
Nummer ett
Mellan Helsingborg och Malmö är det ca 65 km – om jag skulle köra detta, med en tämligen modern bil, skulle bränslekostnaderna bli ca 50 kr enkel sväng. Notera då att jag sitter i bilen själv – hade vi varit två personer i bilen hade följaktligen kostnaden blivit ca 25 kr/pers.
Hur i helvete kan Statens Järnvägar ta 87 kr för en enkel biljett. Det uppmuntrar inte till miljötänk.
Nummer två
Med hänsyn till ovan konstaterande är ju det absolut minsta man kan begära en sittplats – men ack nej. Jag har tur och hoppar på tåget tidigt på slingan – de stackars eländiga människorna som hoppar på stationen efter måste tyvärr stå. Då kan man ju fråga sig om SJ har tagit fram någon form av ståplatsbiljett – till ett reducerat pris. Absolut inte!
Nummer tre
Om jag hade transporterat mig till Malmö i bil, hade jag haft valmöjligheten att välja vilken musik alt. program jag önskat lyssna på. Nu är jag tvingad och lyssna på elektronisk musik som fullkomligt vrålar ut ur Connys mp3-spelare från Claes Ohlson.

Jag kan fortsätta och rada upp massor av anledningar till varför jag tycker kolossalt illa om kollektivpendling – men jag tror min poäng har gått fram.
PS: Vecka sju byter jag titel till ”Privatåkare” – jävlar vad fint det ska bli!

Besatt

Så hörde jag mig själv säga igen - jag tar dom!

ECCO-frecko

Jag har under ett par veckor gått och funderat över om jag ska skriva om kommande reflektion – och beslutade igår om att skrida till verket.
Attribut i form av fysiska ting, kan vi granskning utan ett sammanhang ibland te sig styggliga – men i rätt kontext kan samma pryl bli fantastiskt grym. Så här är det oftast med möbler, tavlor och framförallt kläder.
Ett faktum är dock att klassiska möbler; skapade och formgivna av berömda personer – nästan alltid är vackra oberoende kontext. En eftertänkt och väldesignad möbel kommer att fungera i vilken bohagstyp som helst.
Ett starkt minne av tidigt 80-tal är de olika typerna av skor som användes – snowjoggings, lejonsneakers, allvädersstövlar mfl. Det kanske starkaste minnet har jag av ECCO-dojjan – den med fyra centimeter tjock sula och sydd kant, runt konturen av foten. Skon fanns både i svart och grått.


Idag är det endast pensionärer eller utvecklingsstörda som använder denna sko. För ett par månader sedan fick jag ett infall och tassade ner till skobutiken och inhandlade ett par av dessa, synnerligen fula, pjuck. Men återigen – i rätt kontext så blir skorna riktigt grymma och helt rätt. Jag kommer ihåg känslan jag hade i magen första dagen jag använde dom – den där känslan över att komma till skolan i fel skor och stå beredd på att alla skulle skrika ECCO-frecko, ECCO-frecko.
Fast nu var det annorlunda – nu skrek alla ECCO-frecko, ECCO-frecko och menade det. Modellen heter för övrigt "ECCO Free".

Sent skall syndaren vakna

Så – då var man tillbaka efter ett par veckors intensivt schema och då framför allt på min arbetsplats. Ibland nyper byrån, jag arbetar på, för mycket energi, vilket leder till att jag är helt tom när jag kommer hem på kvällarna. Min tes har alltid varit att en arbetsplats ska ge energi, inte ta. Eller rättare sagt så ska det vara ett jämt utbyte av energi. Och de senaste veckorna har byrån, som sagt, stulit alldeles för mycket av min brinnande kraft. Nu ska vi fan se till att få fart på skrivandet.

Sjukt beteende

Jag ser det dagligen på min arbetsplats och varje gång jag noterar detta tänker jag – vad fan håller ni på med. Jag pratar om fenomenet nöjesbajsning. Detta är mitt andra inlägg som berör människors toalettbeteende och jag garanterar att det inte är det sista. Detta kommer säkert, för vissa, låta mycket banalt men för mig är det allvar.
Det jag ser dagligen är personer i min omgivning som länge står framför tidningsstället och med omsorg väljer ut något läsvärt. Tassar därefter raka vägen mot toaletten, utan skam i blicken och med stolthet trycker dessa djur ner handtaget till hemlighuset. Först efter tjugo minuter kommer personerna ut, med nöjda ögon sätter de tillbaka tidningen i stället och fortsätter med återstoden av dagsverket. Räkna med att jag noterar vilka tidningar som används som tidsfördriv på klosetten.
När jag behöver besöka tronen gör jag det i blixtens hastighet, jag vill spendera så kort tid som möjligt där inne – klara av det jag ska och sedan jävligt snabbt ut. Mig veterligen så doftar fekalier just skit – eller har jag fel? Är det så att ni torkar er i halvlek? Eller ni kanske inte behöver torkar er alls då skiten redan hunnit självtorka. Ni kan ju lika gärna montera mugghållare och armstöd också. Nej, sjukt är vad det är. Tack och godnatt.

Excalibur

I hävdvunnen ordning städade jag lägenheten i söndags, vilket förövrigt skapar välbehag i kroppen – framför allt efteråt. Som ni säkert kan räkna ut har jag en speciell teknik för detta förfarande som givetvis grundar sig på en noga uttänkt metod. Men veckostädningen i söndags fick ett förödande och synnerligen abrupt slut, när vår slitvarg beslöt sig för att slänga in handduken. Vid dammsugning av köket hade hon fått nog; hostade ett par gånger och beslöt sig för att bege sig till nangiala. Jävla jobbigt tänkte jag, känner att jag inte har tid att införskaffa en ny dammsugare. Men vad har jag för val? På söndag är det ju dags igen och inte kan jag sköta veckostädningen med sopborsten.
Sagt och gjort, jag började genast göra diverse research rörande denna städattiralj. Jävlar vad utvecklingen har gått framåt, det är ju galet vilka monster det finns. Från trådlösa självgående till ljudlösa kompakt varianter som går att stoppa ner i besticklådan i köket. Under mina timmar med letande, jämförande och vägande fram och tillbaka – återkom mina tankar hela tiden till den ryggburna. Ni läste rätt – tänk er en dammsugare som du kopplar på som en ryggsäck och därefter, likt Ghostbusters, fara runt i lägenheten och tampas med hårbollar och andra ofrivilliga husdjur. Efter ett otal införsäljningsförsök, till min kära sambo, fick jag se mig besegrad – det skulle inte bli en rymddräkt utan en traditionell maskin.
Så nu är den beställd en Nilfisk P20 silver.
Mina tankar återkommer konstant till Excalibur – the god of vacum cleaner. Någon gång mina vänner ska jag fan ha ett. Ett ryggkånkat monster.

Virulent förtäring

Chokladboll, kokosboll, negerboll, pärlboll, stockholmare osv. Kärt barn har många namn. Vad som är den korrekta benämningen på detta bakverk tvista de lärde, vad som är minst etiskt korrekt är vi nog alla rörande överens om.


Det var inte namnet på denna bakelse som jag tänkte reflektera över i detta inlägg utan undret ”handbakat”. Jag sympatiserar självklart med handarbete och framför allt då på grunkor för utvärtes bruk och likaså efterprocessade maträtter – för inmundigande. Med detta menar jag att det är fullt acceptabelt och konsumera ett bröd exempelvis eller köttbullar – då dessa har processats efter handarbetet, här med hjälp av värme. Det jag opponerar mig mot är icke processade maträtter – där mattillredaren använt sin lekamen vid tillverkning och beredning. Självfallet är detta faktum fullt antagligt om ändamålet är till dig själv. Men jag skulle aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, äta chokladbollar eller motsvarande som någon annan tillverkat med sina egna händer. Så tänk på det när ni bjuder på ickeprocessade handgjord förtäring – jag kommer att tacka nej och skylla på allergi; bara så ni vet.