Sjukt beteende

Jag ser det dagligen på min arbetsplats och varje gång jag noterar detta tänker jag – vad fan håller ni på med. Jag pratar om fenomenet nöjesbajsning. Detta är mitt andra inlägg som berör människors toalettbeteende och jag garanterar att det inte är det sista. Detta kommer säkert, för vissa, låta mycket banalt men för mig är det allvar.
Det jag ser dagligen är personer i min omgivning som länge står framför tidningsstället och med omsorg väljer ut något läsvärt. Tassar därefter raka vägen mot toaletten, utan skam i blicken och med stolthet trycker dessa djur ner handtaget till hemlighuset. Först efter tjugo minuter kommer personerna ut, med nöjda ögon sätter de tillbaka tidningen i stället och fortsätter med återstoden av dagsverket. Räkna med att jag noterar vilka tidningar som används som tidsfördriv på klosetten.
När jag behöver besöka tronen gör jag det i blixtens hastighet, jag vill spendera så kort tid som möjligt där inne – klara av det jag ska och sedan jävligt snabbt ut. Mig veterligen så doftar fekalier just skit – eller har jag fel? Är det så att ni torkar er i halvlek? Eller ni kanske inte behöver torkar er alls då skiten redan hunnit självtorka. Ni kan ju lika gärna montera mugghållare och armstöd också. Nej, sjukt är vad det är. Tack och godnatt.

Excalibur

I hävdvunnen ordning städade jag lägenheten i söndags, vilket förövrigt skapar välbehag i kroppen – framför allt efteråt. Som ni säkert kan räkna ut har jag en speciell teknik för detta förfarande som givetvis grundar sig på en noga uttänkt metod. Men veckostädningen i söndags fick ett förödande och synnerligen abrupt slut, när vår slitvarg beslöt sig för att slänga in handduken. Vid dammsugning av köket hade hon fått nog; hostade ett par gånger och beslöt sig för att bege sig till nangiala. Jävla jobbigt tänkte jag, känner att jag inte har tid att införskaffa en ny dammsugare. Men vad har jag för val? På söndag är det ju dags igen och inte kan jag sköta veckostädningen med sopborsten.
Sagt och gjort, jag började genast göra diverse research rörande denna städattiralj. Jävlar vad utvecklingen har gått framåt, det är ju galet vilka monster det finns. Från trådlösa självgående till ljudlösa kompakt varianter som går att stoppa ner i besticklådan i köket. Under mina timmar med letande, jämförande och vägande fram och tillbaka – återkom mina tankar hela tiden till den ryggburna. Ni läste rätt – tänk er en dammsugare som du kopplar på som en ryggsäck och därefter, likt Ghostbusters, fara runt i lägenheten och tampas med hårbollar och andra ofrivilliga husdjur. Efter ett otal införsäljningsförsök, till min kära sambo, fick jag se mig besegrad – det skulle inte bli en rymddräkt utan en traditionell maskin.
Så nu är den beställd en Nilfisk P20 silver.
Mina tankar återkommer konstant till Excalibur – the god of vacum cleaner. Någon gång mina vänner ska jag fan ha ett. Ett ryggkånkat monster.

Virulent förtäring

Chokladboll, kokosboll, negerboll, pärlboll, stockholmare osv. Kärt barn har många namn. Vad som är den korrekta benämningen på detta bakverk tvista de lärde, vad som är minst etiskt korrekt är vi nog alla rörande överens om.


Det var inte namnet på denna bakelse som jag tänkte reflektera över i detta inlägg utan undret ”handbakat”. Jag sympatiserar självklart med handarbete och framför allt då på grunkor för utvärtes bruk och likaså efterprocessade maträtter – för inmundigande. Med detta menar jag att det är fullt acceptabelt och konsumera ett bröd exempelvis eller köttbullar – då dessa har processats efter handarbetet, här med hjälp av värme. Det jag opponerar mig mot är icke processade maträtter – där mattillredaren använt sin lekamen vid tillverkning och beredning. Självfallet är detta faktum fullt antagligt om ändamålet är till dig själv. Men jag skulle aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, äta chokladbollar eller motsvarande som någon annan tillverkat med sina egna händer. Så tänk på det när ni bjuder på ickeprocessade handgjord förtäring – jag kommer att tacka nej och skylla på allergi; bara så ni vet.

Överlevnad

Jag har länge gått och funderat över mänskliga defekter och hur dessa präglar utvecklingen av våra övriga egenskaper. Jag har en teori som grundar sig på djurrikets överlevnadsform. Låt mig klargöra vad jag menar.
Jag var på fest för ett par månader sedan där två av gästerna hade med sig hundar. Den ena hunden var en 9 veckor gammal rhodesian ridgeback – medan den andra jycken var en elva årig mops.



När jag först såg dessa varelser tänkte jag ”stackars mops, den kommer ju i skymundan bakom den bedårande söta lilla valpen” – så fel jag tänkt. Till en början var det ju förstås som jag trodde, alla gäster kelade, gosade och fullkomligt överöste valpen med galanterier. Övergången kom betydligt tidigare än jag hade trott, det tog väl knappt femton minuter tills det att den räliga lilla mopsen stal hela föreställningen och var frontfigur under resten av festligheterna. Överlevnadsinstinkt tänkte jag direkt ”detta måste vara ett solklart fall av hur rasen överlevt i flera århundraden”. Det första ord som dyker upp i mitt huvud är intelligens. Om man granskar en mops från utsidan så har den allt emot sig, för det första är hunden extremt ful – bland de fulaste jag någonsin har sett. Vidare har den för korta ben, dålig kroppsmotorik, intryckt nos som leder till taskigt luktsinne och dålig andningsförmåga. Lägg till att rasen har stel nacke, dålig kondition, långsam springstil osv. Arten har ofta problem med både tänder, päls och matsmältning – vilket gör att den utsöndrar en doft av förbannelse.


Om vi lämnar mopsens utsida och fysiska egenheter och berör dess kynne, får vi ett helt annat resultat. En glad, lärorik, begåvad, listig och lättlärd hund – det är här den vinner. Kan det vara så att mopsen har utvecklat dessa egenskaper under årens lopp för att kvarleva och driva sin art vidare?
På samma sätt var det i skolan: det fanns alltid snygga sportkillar som hade alla fysiska förutsättningar och var alltid starkast i klassen. Dessa killar var tuffast på skolgården och tog jämt till handgemäng så fort de inte förstod eller något annat inte gick deras väg. Det var alltid killar som var svagare och hade någon form av yttre defekt som fick på tafsen av dessa demoner. Deras enda sätt att överleva var att utveckla andra sidor och vinna med intelligens och list.
Tänk på det när ni ska köpa hund – lasta för fan inte eländet efter håren.