Besatt

Så hörde jag mig själv säga igen - jag tar dom!

ECCO-frecko

Jag har under ett par veckor gått och funderat över om jag ska skriva om kommande reflektion – och beslutade igår om att skrida till verket.
Attribut i form av fysiska ting, kan vi granskning utan ett sammanhang ibland te sig styggliga – men i rätt kontext kan samma pryl bli fantastiskt grym. Så här är det oftast med möbler, tavlor och framförallt kläder.
Ett faktum är dock att klassiska möbler; skapade och formgivna av berömda personer – nästan alltid är vackra oberoende kontext. En eftertänkt och väldesignad möbel kommer att fungera i vilken bohagstyp som helst.
Ett starkt minne av tidigt 80-tal är de olika typerna av skor som användes – snowjoggings, lejonsneakers, allvädersstövlar mfl. Det kanske starkaste minnet har jag av ECCO-dojjan – den med fyra centimeter tjock sula och sydd kant, runt konturen av foten. Skon fanns både i svart och grått.


Idag är det endast pensionärer eller utvecklingsstörda som använder denna sko. För ett par månader sedan fick jag ett infall och tassade ner till skobutiken och inhandlade ett par av dessa, synnerligen fula, pjuck. Men återigen – i rätt kontext så blir skorna riktigt grymma och helt rätt. Jag kommer ihåg känslan jag hade i magen första dagen jag använde dom – den där känslan över att komma till skolan i fel skor och stå beredd på att alla skulle skrika ECCO-frecko, ECCO-frecko.
Fast nu var det annorlunda – nu skrek alla ECCO-frecko, ECCO-frecko och menade det. Modellen heter för övrigt "ECCO Free".

Sent skall syndaren vakna

Så – då var man tillbaka efter ett par veckors intensivt schema och då framför allt på min arbetsplats. Ibland nyper byrån, jag arbetar på, för mycket energi, vilket leder till att jag är helt tom när jag kommer hem på kvällarna. Min tes har alltid varit att en arbetsplats ska ge energi, inte ta. Eller rättare sagt så ska det vara ett jämt utbyte av energi. Och de senaste veckorna har byrån, som sagt, stulit alldeles för mycket av min brinnande kraft. Nu ska vi fan se till att få fart på skrivandet.

Sjukt beteende

Jag ser det dagligen på min arbetsplats och varje gång jag noterar detta tänker jag – vad fan håller ni på med. Jag pratar om fenomenet nöjesbajsning. Detta är mitt andra inlägg som berör människors toalettbeteende och jag garanterar att det inte är det sista. Detta kommer säkert, för vissa, låta mycket banalt men för mig är det allvar.
Det jag ser dagligen är personer i min omgivning som länge står framför tidningsstället och med omsorg väljer ut något läsvärt. Tassar därefter raka vägen mot toaletten, utan skam i blicken och med stolthet trycker dessa djur ner handtaget till hemlighuset. Först efter tjugo minuter kommer personerna ut, med nöjda ögon sätter de tillbaka tidningen i stället och fortsätter med återstoden av dagsverket. Räkna med att jag noterar vilka tidningar som används som tidsfördriv på klosetten.
När jag behöver besöka tronen gör jag det i blixtens hastighet, jag vill spendera så kort tid som möjligt där inne – klara av det jag ska och sedan jävligt snabbt ut. Mig veterligen så doftar fekalier just skit – eller har jag fel? Är det så att ni torkar er i halvlek? Eller ni kanske inte behöver torkar er alls då skiten redan hunnit självtorka. Ni kan ju lika gärna montera mugghållare och armstöd också. Nej, sjukt är vad det är. Tack och godnatt.

Excalibur

I hävdvunnen ordning städade jag lägenheten i söndags, vilket förövrigt skapar välbehag i kroppen – framför allt efteråt. Som ni säkert kan räkna ut har jag en speciell teknik för detta förfarande som givetvis grundar sig på en noga uttänkt metod. Men veckostädningen i söndags fick ett förödande och synnerligen abrupt slut, när vår slitvarg beslöt sig för att slänga in handduken. Vid dammsugning av köket hade hon fått nog; hostade ett par gånger och beslöt sig för att bege sig till nangiala. Jävla jobbigt tänkte jag, känner att jag inte har tid att införskaffa en ny dammsugare. Men vad har jag för val? På söndag är det ju dags igen och inte kan jag sköta veckostädningen med sopborsten.
Sagt och gjort, jag började genast göra diverse research rörande denna städattiralj. Jävlar vad utvecklingen har gått framåt, det är ju galet vilka monster det finns. Från trådlösa självgående till ljudlösa kompakt varianter som går att stoppa ner i besticklådan i köket. Under mina timmar med letande, jämförande och vägande fram och tillbaka – återkom mina tankar hela tiden till den ryggburna. Ni läste rätt – tänk er en dammsugare som du kopplar på som en ryggsäck och därefter, likt Ghostbusters, fara runt i lägenheten och tampas med hårbollar och andra ofrivilliga husdjur. Efter ett otal införsäljningsförsök, till min kära sambo, fick jag se mig besegrad – det skulle inte bli en rymddräkt utan en traditionell maskin.
Så nu är den beställd en Nilfisk P20 silver.
Mina tankar återkommer konstant till Excalibur – the god of vacum cleaner. Någon gång mina vänner ska jag fan ha ett. Ett ryggkånkat monster.

Virulent förtäring

Chokladboll, kokosboll, negerboll, pärlboll, stockholmare osv. Kärt barn har många namn. Vad som är den korrekta benämningen på detta bakverk tvista de lärde, vad som är minst etiskt korrekt är vi nog alla rörande överens om.


Det var inte namnet på denna bakelse som jag tänkte reflektera över i detta inlägg utan undret ”handbakat”. Jag sympatiserar självklart med handarbete och framför allt då på grunkor för utvärtes bruk och likaså efterprocessade maträtter – för inmundigande. Med detta menar jag att det är fullt acceptabelt och konsumera ett bröd exempelvis eller köttbullar – då dessa har processats efter handarbetet, här med hjälp av värme. Det jag opponerar mig mot är icke processade maträtter – där mattillredaren använt sin lekamen vid tillverkning och beredning. Självfallet är detta faktum fullt antagligt om ändamålet är till dig själv. Men jag skulle aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, äta chokladbollar eller motsvarande som någon annan tillverkat med sina egna händer. Så tänk på det när ni bjuder på ickeprocessade handgjord förtäring – jag kommer att tacka nej och skylla på allergi; bara så ni vet.

Överlevnad

Jag har länge gått och funderat över mänskliga defekter och hur dessa präglar utvecklingen av våra övriga egenskaper. Jag har en teori som grundar sig på djurrikets överlevnadsform. Låt mig klargöra vad jag menar.
Jag var på fest för ett par månader sedan där två av gästerna hade med sig hundar. Den ena hunden var en 9 veckor gammal rhodesian ridgeback – medan den andra jycken var en elva årig mops.



När jag först såg dessa varelser tänkte jag ”stackars mops, den kommer ju i skymundan bakom den bedårande söta lilla valpen” – så fel jag tänkt. Till en början var det ju förstås som jag trodde, alla gäster kelade, gosade och fullkomligt överöste valpen med galanterier. Övergången kom betydligt tidigare än jag hade trott, det tog väl knappt femton minuter tills det att den räliga lilla mopsen stal hela föreställningen och var frontfigur under resten av festligheterna. Överlevnadsinstinkt tänkte jag direkt ”detta måste vara ett solklart fall av hur rasen överlevt i flera århundraden”. Det första ord som dyker upp i mitt huvud är intelligens. Om man granskar en mops från utsidan så har den allt emot sig, för det första är hunden extremt ful – bland de fulaste jag någonsin har sett. Vidare har den för korta ben, dålig kroppsmotorik, intryckt nos som leder till taskigt luktsinne och dålig andningsförmåga. Lägg till att rasen har stel nacke, dålig kondition, långsam springstil osv. Arten har ofta problem med både tänder, päls och matsmältning – vilket gör att den utsöndrar en doft av förbannelse.


Om vi lämnar mopsens utsida och fysiska egenheter och berör dess kynne, får vi ett helt annat resultat. En glad, lärorik, begåvad, listig och lättlärd hund – det är här den vinner. Kan det vara så att mopsen har utvecklat dessa egenskaper under årens lopp för att kvarleva och driva sin art vidare?
På samma sätt var det i skolan: det fanns alltid snygga sportkillar som hade alla fysiska förutsättningar och var alltid starkast i klassen. Dessa killar var tuffast på skolgården och tog jämt till handgemäng så fort de inte förstod eller något annat inte gick deras väg. Det var alltid killar som var svagare och hade någon form av yttre defekt som fick på tafsen av dessa demoner. Deras enda sätt att överleva var att utveckla andra sidor och vinna med intelligens och list.
Tänk på det när ni ska köpa hund – lasta för fan inte eländet efter håren.

Lookalike

Jag har alltid fått välbehag av att jämföra olika människor med varandra - färdigheter, utseende, kroppsspråk osv. Jag har alltid fascinerats av hur olika människor är och hur individuella vi är i beteende. Nästan alltid är det utseendet som är den markanta divergensen; men i vissa fall är en del individers yttre kusligt lika. Nedan hittar ni tre exempel.

Morbror Stig


KG Hammar




Roland Falkenbäck


Jerry Williams




Simon Jarl


Earl Hickey




Jan Hyltmark


Adam Alsing

Jävla snåljåpar!

Det finns en uppsjö pinaler som gör att du dömer en person – oftast är det människors handlande som leder till att du hastigt och lustigt placerar personerna i ett specifikt fack. Jag kan ibland tycka mig själv vara för snabb på att lasta individer för deras handlingar och kanske främst deras materiella ting eller förbrukningsvaror. Att granska ett kylskåp kan nästan alltid vara ett effektivt sätt att kategorisera människors levnadsfilosofi. Det absolut lättaste sättet att begå denna handling är att analysera partens direkta papperstraditioner. Jag menar då hushållspapper och toalettpapper – främst det sistnämnda.
Jag misstänker att ni tänker ungefär så här ”jäkla galning, det har för fan ingen betydelse vad man gör rent rumpan med efter tarmtömning” – men det ska ni ha klart för er; är det någon gång jag bryr mig så är det fan inom detta område. Det må vara vinkat att svensken, i genomsnitt, endast puppar 1,2 ggr/dag. Trots denna synnerligen ringa frekvens ska detta inte föras bakom stolarna (jag upprepar) –detta ska absolut inte försummas! Jag har svårt att se motivering till att nyttja ett toalettpapper av dålig kvalité.
Den absolut värsta genren är det oblekta, sträva, alldeles för ohållbara, sura jävla återvinningspappret som människor handlar i parti och minut. Det är ytterst sällan jag nyttjar toaletter utanför mitt eget hem i syfte att bajsa – visst besöker man andras klosetter men då i syfte att kasta vatten. Jag skulle hellre skita ner mig än att använda ovannämnda papperstyp – utan att blinka. Egentligen blev detta inlägg alldeles för långt, med tanke på att min åsikt är extremt stark. Essensen i detta inlägg blir således: ni som använder returpapper till röven – sluta för fan. Byt!
Jag kommer att fortsätta döma er – jävla snåljåpar!

Testa "Lambi Satin" - som bomull för stjärten.

Första listan

Här kommer min första lista. Förteckningar som påvisar ens favoriter tenderar vara ett levande dokument, då dessa, med all rätt, alltid uppdateras.
Min första lista kommer att belysa mina favoritfilmer. Det är synnerligen svårt att påvisa varför det just är dessa jag lyfter fram. Man kan bedöma filmer från olika perspektiv – miljöer, skådespelare, innehåll, musik, längd, kameravinklar, klipptekniker, realism etc. Bedömning av filmer är ytterst individuellt – då vi alla attraheras av olika attribut. Musik, kameravinkel och unik historia väger tungt när jag ska skriva en lista. Visst har alla attribut inverkan. Det är verkligen skitsvårt att välja ut de tio bästa filmerna man har sett. Man kan lätt bli förälskad i en film – detta främst efter första premiär visningen. Det krävs att man tittar på filmen ett par gånger under en längre period. Självklart är det en förutsättning att du känner sug efter att kika på filmen en gång till. När du beskådat filmen ett par gånger – lägger sig förälskelsen och övergår till en djupare kärlek som grundar sig på andra parametrar än åtrå som det oftast gör i början. En lista bör alltid bestå av de fem bästa eller de tio bästa alternativt sämsta. Om man tillåter sig fler alternativ på listan, krävs det ingen noggrannare eftertanke. Om man i sin tur endast tillåter sig skriva ”den bästa” – kommer du aldrig att kunna bestämma sig, då filmer tävlar i olika kategorier. Notera att nedan lista inte är i någon specifik rangordning.

- Spy Game
- Happiness
- Inside man
- Magnolia
- The Talented Mr. Ripley
- The Italian Job (1969)
- Pulp Fiction
- The Thomas Crown Affair
- The Usual suspects
- Good Will Hunting
- Heat

Positiv energi

Detta blir förövrigt ett tämligen annorlunda inlägg – jämfört med tidigare publicerade. Jag känner att de senaste inläggen belyst delar i min vardag som tar mer energi än vad det ger. Som tidigare nämnt bygger jag upp min vardag på energi – energi från min kära flickvän, mina fantastiska vänner, de miljöer jag befinner mig i och det jag vardagligdax pysslar med.
Det sistnämnda kan både vara arbetsrelaterat och under mina lediga stunder.
Jag, och många med mig, tilltalas av varumärken.
Varumärken besitter kraften att påverka människor i alla dess riktningar. Dagligen utsätts vi för tusentals varumärken – prova en gång. Titta runt om kring dig; jag är övertygad om att du kan läsa dig till ett helt gäng – det finns varumärken över allt. Det finurliga med varumärken är att vi alltid får någon känsla för dessa. Känslan tenderar ofta vara positiv, då vi oftast lägger märke till de varumärken vi attraheras av. Självfallet skapar varumärken även negativa emotioner och ännu värre - likgiltighet. Det sistnämnda är alltid värst, då företaget i fråga totalt misslyckats i sin kommunikation. Det varumärke som alstrar välbehag i kroppen – har kraften att framkalla en känsla av tillhörighet och något man kan identifiera sig med.
Som jag berört i tidigare publicerade inlägg tilltalas jag av historik och kontinuitet av vad varumärket utstrålar. Det finns så många företag som ändrar värderingar under årens lopp – vilket ger en osäker hållning.
Nedan följer ett axplock av mina bästa varumärken:

Folköl vs. Espresso

Jag hatar fotbollsspelare och jag hyser nästan förakt för människor som intresserar sig för denna primitiva sport. Egentligen kan jag inte hata människor som har ett intresse – men jag anser att fotboll är ett syndrom. En folklig och allvarlig sjukdom som lurat hela världens befolkning.
En av mina bättre vänner sa till mig ”broder, vänta bara tills du sett en Italiensk fotbollsmatch – då kommer du att förstå”. Det må vara vinkat att det luktar folköl över fotbollsdrabbningar i Sverige och att det doftar espresso i Italien.
De må också vara vinkat att Italienarna står upp, klädda i mörk kostym, med handen på hjärtat medan trikoloren fladdrar mot himmeln. Visst – hade jag kunnat gå igång på detta.
Men i Sverige – för fan var finns stilen och finessen i svensk fotboll. Var tog idrottsmännen vägen? När det dessutom är allmänt accepterat att övervåld, mord och kollektiv förstörelse har hög frekvens under dessa, av demoner besatta, tillställningar – är ju saken solklar.
Kan det vara så att fotbollsspelarna sprider sjukdom vidare till åskådarna. Uppenbarligen är det så att vissa fotbollsspelare är fullkomligt gudabenådade av sina fans – kan det vara så att när denne gud beter sig osportsligt och icke gentlemannamässigt, att detta absorberas av fansen. Leder detta då till att fotbollsidioterna tror att det är ok att bete sig som svin? Som löken på laxen är det ju så risigt att vi skattebetalare står som finansiärer för eländet.

Här förleden invigdes en nybyggd strandpromenad här i Helsingborg – en stor läcker brygga med tre badplatser, uteserveringar och läckra soldäck. Det var ett stort pådrag med orkestrar, tv-team, lokaltidning och radioteam. Till saken hör att varje badbrygga fått namn efter någon form av historisk och logisk anknytning till platsen. Järnvägsmännen döptes brygga ett till – då det tidigare legat en stor rangerbangård. Brygga två fick namnet HSS, Helsingborgs simsällskap – ja ni förstår nog kopplingen med vatten etc. Det absolut sjukaste var att brygga tre döptes till HIF-bryggan – varför? Vilken är kopplingen, jag förstår inte.


Strax tio minuter innan invigningen tassade jag ner för att granska spektaklet och hade i all hast dragit på mig en svart och gul piké. Så här i efterhand och med facit framför mig, var detta tydligen det största misstag jag kunde göra.
Glatt ovetandes om mitt misstag strosar jag på den nybyggda bryggan och betraktar, med största intresse, konstruktionen och den fascinerade formgivningen. Efter ca två minuter börjar jag känna obehag i luften, den känslan djur antagligen får i skogen när ett rovdjur är på intågande – den känslan som gör att man vill dra sig tillbaka och gömma sig. Sakta höjer jag mitt huvud, försiktigt utan att göra ett ryck - detta i ren instinkt; antagligen så att djuren inte skulle attackera. Jag börjar titta åt ena hållet och därefter åt det andra – och överallt står det djur där snålvattnet ringer i mungiporna; redo att sätta in dödsstöten. Då förstod jag, förstod att jag valt fel färgkombination på min tröja. Som en vettskrämd hund med svansen mellan benen, så gott som rusar jag hem. Väl hemma får jag än en gång vatten på min kvarn – jag hatar fotbollsspelare och jag hyser nästan förakt för människor som intresserar sig för denna primitiva sysselsättning.

Årets skörd

En av sommarens njutningar är utan tvekan fläderdrinken.

I helgen var det dags – dags att skörda fläderblommor. I lördags producerade, i sed vanlig ordning, Isomacen förtjusande kaffe som jag och min kära sambo njöt tillsammans med morgontidningen. Lördagen var en ovanlig lördag – efter noga undersökning visste jag att fläderblommorna var optimala för plockning. Nej tro nu inte att ni kan springa ut och plocka hur som helst – Sambucus nigra ska skördas utefter vissa metoder och tankar.
Hylle som busken kallas i Skåne, växer i stort sett över allt hela landet – busken kan bli upp till fem meter hög och tangerar många gånger vara en oönskad växt. Den optimala tiden för skörd är från juni till juli – min rekommendation är i början av juni. Precis som te bör du koncentrera dig på ”first flush” – dvs nypa blommorna när dom precis har slagit ut. Koncentration bör läggas på äldre buskar – dessa producerar färre blommor med mer smak. Notera även att inga blommor får ha någon forma av brun kulör – då detta innebär att blommorna är förbi skördestadiet. Vilket i sin tur resulterar i en besk saft.

Efter morgonmaten styrde vi kosan söderöver, med riktning mot Glumslöv – närmare bestämt min föräldragård. Målmedvetna och utrustade med sax, gummistövlar och korg stegade jag och min käraste så långt ifrån vägar och avgaser som möjligt. Efter 45 minuters idogt arbetande hade vi fyllt korgen med 50 underbart fina fläderblommor. Saften bör produceras så snabbt som möjligt efter skörd – då kraften och smaken försvinner ganska snabbt så fort blommorna klippts av. Det finns en uppsjö recept på fläderblomssaft och i stort sätt består alla av ingredienserna citron, fläderblommor, socker, vatten, citronsyra och natriumbensoat (detta ökar hållbarheten). Att frysa flädersaft anser jag vara synd – då en del av syran och friskheten i saften försvinner. Nej, se flädersaften som en njutning under sommaren.


Så nu står vår flädersaft och väntar på tappning i glasflaskor. Den absolut trevligaste sommardrinken är utan tvekan fläderdrinken.
Flädersmaken och Gin är en fantastisk kombination. Självklart ska även Ginen väljas med omsorg. Många anser det inte vara någon skillnad på olika sorter och att det endast är försäljningstrick. I vissa fall må detta vara vinkat – den klassiska fällan alla gör är att köpa Bombay Sapphire, vilket jag tycker är förkastligt. Om detta beror på att folk i allmänhet tycker att flaskan har en fin kulör eller om det beror på marknadsföring kan jag inte riktigt svara på. Samma symptom var vanligt förekommande under början av 90-talet då vinet Blue Nun konsumerades i parti och minut.

Gå på en bra Gin, typ Plymouth eller Tanqueray.

Recept på sommarnjutning:
Selterglas ca 15 cl
4 cl Gin
2 cl koncentrerad flädersaft
en skvätt Angostura bitter
Is och toppa med sodavatten

Smaken är olika, eller?

Min första tanke innan jag började skriva detta inlägg var att inte gå på för hårt – att försöka undvika fördomar, och undvika bitter framtoning. Men det går inte, då det tyvärr inte är fördomar, utan grundar sig på noga observerande vid olika tillfälle.
Det är få ämnen som speglar snobberi så mycket som vin gör, egentligen alla typer av alkoholhaltigt fluidum, men vin är utan tvekan värst.
Genom mina snart sex år som kunskapsspridare, inom ovannämnt område, har det aldrig slagit fel – att vid varje provning finns där alltid någon som utger sig för att vara ”vinkännare”. En som har rest lite mer än andra, druckit lite fler viner än andra och som gärna svänger sig med utryck som personen inte har en aning om vad det betyder. Personen i fråga är alltid född på 40-talet och för jämnan av manlig karaktär. I vederbörandes umgängeskrets är han med högsta sannolikhet ”personen man frågar om man vill ha vintips” – killen. I konstaterandet bör även Frankrike noteras – då våra kära vinsnobbar alltid refererar till franska droppar. Och det är nog det sistnämnda som gör mig mest förundrad. Franska viner i all sin ära – det finns många goda viner från detta agrara land, men övervägande mest skit. Du blir nästan alltid blåst när du köper ett vin från frankrike. Blåst i bemärkelsen – överprisade. Jag ska försöka förklara. Frankrikes vinbönder leds av en lag som grundades i slutet av 1800-talet. Denna lag styr exempelvis hur många centimeter det måste vara mellan rankorna, hur många hektoliter per hektar man får plocka ut, hur länge vinet måste ligga på ekfat etc. Den styr även vilka druvor du får använda, om du får bevattna, hur länge vinet måste ligga på falska osv. Många hävdar att detta är en form av kvalitetssäkring för oss njutare – men jag hävdar att det endast är dumhet. När personer av ovannämnd karaktär dessutom slänger sig med utryck som:

”Druvan Chablis är min favorit”.
”Vi drack en riktigt kraftig och maffig röding från bourgogne, förra helgen”.
”Champagnen som produceras i nya världen är bara hälften så bra som i frankrike”.

– ökar mitt förakt mot både frankrike som vinland och personer utan koll.


Jag har druckit åtskilliga stora Bordeauxer och andra franska högheter som Latour -52, Lafite Rotschild -87, viner som betingar pris på närmare 10 tusen. Men kom igen frankrike – om ett vin kostar 10K ska man fan ramla omkull när kan dricker det – ställa sig upp med händerna i luften och skrika.
Men det gör man inte. Överskattat skit. Men visst smaken är olika, eller?

Lättlurad eller besatt

Här för leden bytte jag och min kära sambo bostad – vi flyttade närmare centrum, vattnet och dessutom till en större lägenhet.
Jag har alltid fascinerats av tingest som har en historia; saker och prylar som är skapta utefter en tradition som sträcker sig lång tid tillbaka – pinaler som är specifikt tillverkade och arbetade till artegna ändamål. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Ponera att jag ska köpa en ny brödrost. För majoriteten av jordens befolkning är en brödrost just bara en brödrost – den ska fylla ett syfte. De syfte är att förgylla brödbitarna med färg och skapa en knaprig utsida som kan prydas med prästost eller kokt medvurst. För mig är det en apparat som vid utvalda tillfälle kan skapa perfektion. För mig måste den elektriska brödförgyllaren ha eftertänkta funktioner. Innan ett inköp krävs ifrågasättande, faktainsamling och noga övervägning.
Första frågan man bör ställa sig är om de jag rostar kommer från frysen eller från brödlådan? Om en brödskiva är fryst – bör rosten först värma långsamt tills mackan är tinad och därefter ge fulla spjäll och skapa en knaprig yta.
Fråga nummer 2 – Hur många brödrostare är man i hushållet? Nej, tro nu inte att du alltid har användning för en fyra skivors, även om du äter fyra mackor på morgonen. För att skapa den perfekt upplevelsen ska du först efter att mackan gått ner till ca 50 grader applicera pålägg. Den bör därefter konsumeras inom ett par minuter så att smörgåsen inte blir för kall.
Jag kan fortsätta skriva om olika egenskaper en brödrost ska ha så som, smullucka, rengöringsfunktioner, gradreglerar osv.
Ja som ni säkert redan har förstått är jag tämligen besatt. Besatt av egenheten att alltid söka efter perfektion. Detta inlägg skulle ju faktiskt inte handla om brödrostar.

I närheten av vår nya bostad ligger en skomakare som även lagerför skor. När jag då skriver skor menar jag då inte skor som är producerade på löpande band i Kina, jag menar riktiga dojjor. Jag har många gånger läst om handsydda och randsydda skor och förtrollats av dessa tingestar. Denna typ av gådon betingar alltid ett betydligt högre pris än ”vanliga” skor, vilket varit min ursäkt under första halvan av mitt liv. Efter många trånande blickar i skyltfönstret; tog jag steget in genom dörren. Jag skulle bara titta på några modeller, höra pris osv. Väl inne i butiken möttes jag av en ung herre med små knubbiga händer, händer som endast en hantverkare kan få, ett förkläde i skinn och ett glatt leende. Varför är du så glad, tänkte jag.
- Jaha min herre, det är första gången du är här förstår jag, sa hantverkaren. Jag har inte vågat tidigare sa jag lite försynt. Jag är svag för njutning, fortsatte jag. Då har du kommit rätt, svarade hantverkaren, fast nu med ett finurligt leende. Så här i efterhand skulle jag nog inte ha nämnt det där med njutning. För då satte han igång – berättade om historiken, handarbetet, skinnvarianterna, olika sulor, skötsel osv. Under hans utläggning om allt detta hade jag gåshud – jag hade träffat en jämlike. Det var som om hantverkaren visst precis på vilka strängar han skulle spela på – för efter ca 40 minuter i butiken hörde jag mig själv säga – Jag tar dom.
Väl ute på gatan igen förstod jag – där stod jag pirrig i magen och ett lika brett leende som hantverkaren.
Är jag galen eller har jag blivit lurad?

Moddning

Jag har många gånger förundrats över killar som bygger om sina bilar – byter blås, lägger på breda sulor, neon ljus under bilen, diverse motivlack alt. klisterdekaler osv. Jag har näst in till föraktat dessa killar och ofta dragit slutsatsen att dom är lågutbildade, bor i Perstorp eller Klippan – deras flickvänner förbrukar väteperoxid på löpande band. Jag har även strängt hävdat att ett dessa killar alltid har hemmabiosystem, dålig klädsmak och grillar flintastek. Otroligt många fördomar – ja vet. Jag har alltid varit stark i min åsikt att människor med säregna hobbys är intressanta människor. Människor som är pålästa, kultiverade och har koll; är roliga individer som tillför och fascinerar.
Men igår kväll kom jag till insikt – jag är fan inte bättre själv. Jag är lika besatt i mina njutningsmedel som Benny är i sin Nissan Skyline. Jag ska försöka klargöra vad jag menar.

Det började ta skruv runt millenniumskiftet – typ åren efter jag tog studenten. Jag har många gånger härlett min besatthet till att kära mor tvingade mig och mina systrar att laga mat en gång i veckan.
Min drivkraft har alltid varit att njutningen måste kunna bli bättre. Jag kan skriva om alla njutningsmedel som jag tilltalas av – men nu ska det handla om kaffe.

Runt 2000 läste jag en artikel om kaffe – där journalisten strängt hävdade att vi i Sverige har en tämligen torftig kaffekultur och framför allt (som alltid) sätter mängd före kvalité. Skribenten gav ett par tips om hur du kunde öka njutningen kring kaffe. Jag anammade först och främst att kaffet alltid ska vara färskt malet; detta resulterade i att jag snabbt som ögat for ner till farmor och norpade hennes gamla handdrivna kaffekvarn. Redan här kände jag en märkbar skillnad i kaffesmaken, när jag sedan införskaffade min första moccabryggare – tog jag det till en ny nivå. Åren gick och jag skaffade mig kafferost, espressomaskin, speciella tampar, koniska malningsverk etc. För nästan två år sedan tog jag steget och skaffade mig en riktigt proffsig hemmamaskin – med den beryktade bryggruppen E61.

Den optimala kaffen (när jag skriver kaffe menar jag espresso) är en symbios av handlag, intresse, bra råvaror och en eftertänkt maskinpark.
Av 8 gram bönor som tampas korrekt och låta vattnet rinna i 25 sekunder skapa 3 cl elixir.


På den typen av espressomaskin jag använder är värmen och trycket i korrelation. Detta innebär att om jag ökar trycket på maskinen så ökar även gradtalet på vattnet.
Igår var min gode vän på besök och vi hade stora planer; vi skulle ”modda”. Planen var att skruva i sönder espressomaskinen och öka trycket, vilket i praktiken skulle innebära att extraktionen i espresson ska öka som i sin tur gör att jag kan öka kaffemängden något – och på så sätt få ut lite mer smak. Efter ett par försök lyckades vi. Som två små barn stod vi och darrade, spända av förväntan, fnittrade som två fjortonåringar som läser sexspalter i veckorevyn. – Jävlar utbrast ja, vilken skillnad.
Då kom jag till insikt – jag är fan lika galen som killarna som bygger om sina bilar. Ingen jävel hade känt någon skillnad på min espresso innan och efter moddningen – men det är tanken som skapar känslan och vetskapen om att jag ökat njutningen något.

Morgonpromenad

Det finns både för och nackdelar med min hemvändning. En fantastisk fördel är självklart att jag får umgås med min fenomenala flickvän betydligt oftare. En annan positiv input är min morgonpromenad till kontoret. För mig är energin det viktigaste – vare sig det är från händelser i vardagen eller energin från människorna omkring mig.

Jag får energi av att gå till kontoret – notera då att det inte är på grund av min arbetsplats; utan just de 10 minuterna jag får vistas ute i friska luften längs Helsingborgs strandremsa.

Idag är nog en ovanligt bra dag – Isomacen producerade (självklart genom ett mästerligt handlag) en grymt bra cappucino givetvis ackompanjerade jag denna med ett par mackor med italiensk skinka och tomat. Efter en dusch, med ögonen riktade mot Kronborg, och ett konstaterande att vattnet mellan Helsingborg och Helsingör inte visade någon form av krusning på ytan, härligt.

Vy norrut

Vy söderut

Norrhamnen


Hamninlopp


Yachtinformation


OZ-emellan (plats för dagens reklambar)

Glöm inte energin!